''Jag ska dra härifrån, Zac'' sa jag till killen som satt bredvid mig, en av de vi hade lärt känna i kväll.

''Neej, dra inte gumman!'' Man hörde att han hade druckit. Jag skrattade till, ''Vi får ses någon annan dag, okej?'' sa jag, och sedan bytte vi nummer. Jag sa hejdå till alla, och gav Arianna en puss ''Klarar du dig med grabbarna?'' skojade jag och blinkade.

''Det ska nog gå!'' skämtade hon tillbaka.

''Hejdååååååå allihopa! Vi får se till att göra det här någon annan gång, inga protester!'' skrek jag och brände av ett leende innan alla körde ett ''Hejdå Cassie!'' i en stämma.

Jag gick mot parkeringen och stannade till vid en bil för att kolla mig i spegeln. Mitt solblekta, lockiga hår hängde bredvid ansiktet, i kontrast till min lätt solbrända hy. Jag hade fått några få fräknar de senaste dagarna, inte så konstigt, det hade ju just blivit sommar.

Mina ögon var ljusgröna, en ganska fin färg som jag tyckte såg bra ut, och de passade mitt eleganta ansikte. Jag hade fylliga, ljusrosa läppar som döljde vita, raka tänder. Jag var faktiskt helt nöjd med hur jag såg ut. Jag visste att jag såg ganska bra ut, men jag trodde verkligen inte att jag var bättre än alla andra för det. Som alla andra verkade tro att jag trodde. Det kunde vara därför jag inte hade många tjejkompisar. Det var i alla fall vad jag hade hört, men man ska inte tro på rykten.

Arianna räckte. Sen hade jag nog med tjejer, killar var mycket enklare. Jag älskade att lära känna nya människor, och det var just det vi hade gjort i kväll. Arianna såg också väldigt bra ut, och båda visste hur man flirtade. Det låter så himla säkert, som om jag var så himla underbar och bäst på allting. Fast nej... det var jag visst inte.

Jag och Arianna hade faktiskt snackat om det här. Folk trodde att vi bara var två utseenden, ytliga människor. Om bara någon av alla vi lärde känna kunde vara något mer. Alla var såklart väldigt schyssta, men ingen var någon som var någon. Någon som såg en för vem man verkligen var och som man kunde snacka om allt med, seriösa saker och oseriösa saker.

Jag fokuserade på spegel-Cassandra igen. Jag hade lite grumliga ögon. Hmpf, konstigt. Jag hade bara druckit en cider. Ja, ja. Nu behövde jag bara komma på vart jag ska ta vägen. Hem kunde jag inte åka, där är det alldeles tomt. Jag var inte direkt rädd för att vara ensam hemma, men varenda gång jag gick runt i våran våning blev jag bara påmind om hur mycket jag hatade mamma.

Det var väl bara att gå till cykeln och cykla runt. I värsta fall fick jag sova på en parkbänk. Helt ärligt gör jag hellre det än att åka hem. Om Noah hade varit hemma hade det varit okej, men han sover hos en kompis. Min lilla lilla lillebror håller på att bli så stor. Han var den som betydde mest i hela världen. Hoppas bara att han inte påverkades lika mycket av mammas frånvaro som jag hade gjort.

Jag började gå mot cykeln och drog upp ett ciggpaket ur väskan.

Den lugna känslan av att bara dra in något i lungorna, och fokusera på att få ut det. Bara jag och ciggen. Nu gällde det bara att få upp det där jävla cykellåset.