http://static.tumblr.com/z1va5qp/lJqm0do8q/img_4374.jpg

Jag blev chockad när jag tänkte så. Jag gillade ju inte ens Justin Bieber så mycket, jag lyssnade på kanske en av hans låtar. Men den Justin jag hade lärt känna igår gillade jag väldigt mycket. Jag hade aldrig träffat en kille som honom förut, och det lät verkligen som att han brydde sig när han frågade mig frågor, som om han verkligen ville veta. Tänk om jag skulle få känslor för honom?

När jag låg där med huvudet på hans bröst, som höjdes upp och ned vid varje djupa andetag, och jag hörde hans hjärta slå, tänkte jag att det där är det viktigaste ljudet. Ljudet av hans hjärta.

Då förstod jag att det var för sent, jag hade redan fått känslor.

En timma senare, reste jag mig försiktigt upp, det var dags att sluta leva i förhoppningar. På väg mot min väska slängde jag en blick tillbaka på Justin. Så vacker han var när han sov, till och med. Jag drog upp väskan från golvet och tog fram min mobilkamera. Jag gick och tog försiktigt ett kort på Justin, han såg så fridfull ut. Sedan gick jag ut på balkongen och tog en cigg. Jag var inte lika sugen som jag brukade vara, men det var ändå en nödvändighet. Jag antog att det kanske var Justin som hade varit mitt lugn-piller de senaste timmarna.

Jag satt där och rökte, och helt plötsligt började nynna på en sång, och kom sedan på att det faktikst var Justins. Jag sjöng hela låten och slutade med ett extra ''Baby, baby, baby, ooooh'' bara för att det var så ironiskt.

Så ironiskt, här var Justin Bieber, minde än 4 meter ifrån mig, och jag satt och sjöng på hans låtar, vad pinsamt. Hoppas att han inte hade hört någonting.

''I thought you'd always be mine, mine'' Ajdå. Försent. Jag skrattade till, och fimpade ciggen i en askopp som låg på bordet.

''Jag trodde du inte gillade min musik?'' frågade Justin efter att han skjutit iväg en blick fylld med avsmak mot min cigarrett. Jag var tacksam för att han inte kommenterade någonting.

''Det gör jag inte heller. Bara den''

''Visst, du kan ju alltid låtsas'' skojade han och jag skrattade med honom.

Jag hade oroat mig över om det skulle vara som det var igår mellan oss, vissa förändras så, bara mellan natt och dag. Men inget var förändrat, han log mot mig på samma sätt och jag kände mig lika lugn som för några timmar sedan.

Justin satte sig på bänken bredvid mig och lade armen om min midja, ''Du sjöng riktigt bra faktiskt, ångrar att jag avbröt'' sa han och blinkade mot mig.

''Ska killen som har 35 miljoner fans över hela världen säga?'' Jag skakade på huvudet.

''Men eftersom jag har 35 miljoner fans så borde ju det antagligen betyda att vad jag vet vad jag gör. Och jag vet vad jag hör. Och du har talang'' Han skulle uppenbarligen inte ge sig. Jag skakade bara på huvudet och kollade ner i mitt knä.

Jag kände att han drog mig mot honom, så nu var våra sidor som ihopklistrade. Jag kollade upp för att se hans ansiktsuttryck, och märkte att hans ansikte var kanske 10 centimeter ifrån mitt egna ansikte. Jag bara drunknade i hans fina ögon. Han log blygt åt mig och närmade sig ännu, mitt hjärta höll på att hoppa ut ur bröstet på mig.

''Du är den vackraste personen jag någonsin mött, både på insidan och utsidan'' viskade han i mitt öra samtidigt som han omfamnade mig.

Sedan lutade han sig lite bakåt, nu var vi säkert 3 cm ifrån varandra. Om jag bara lutade mig fram skulle jag äntligen få smaka på hans läppar.

Jag blundade och kände hans fräscha andedräkt mot mitt ansikte. Nej nu får det vara, tänkte jag och la armarna om honom samtidigt som jag varsamt tryckte läpparna mot hans. Den där känslan...

Det var obeskrivligt.

När kyssen var över efter några sekunder lutade jag mig tillbaks, fortfarande med händerna runt hans nacke, log jag ett busigt lite nykärt leende. Han log tillbaka, det var så fint. Han drog upp mig från bänken och in i hans hotellrum. Hand i hand gick vi ut genom dörren och ned till matsalen för att äta frukost.

''Visst, you had me at hello'' svarade jag och blinkade.

''Men seriöst? Först blev du chockad över att det var jag som stod där och sen brydde du dig inte ens, som om jag var vem som helst..'' Vi satt på golvet i hans hotellrum och käkade glass och pratade. Jag hade verkligen haft roligt med Justin, det var konstigt. Jag trodde att han skulle vara en uppblåst kändis, men han var verkligen schysst och hade fötterna på marken.

''Jag vet inte... du är väl vem som helst, eller hur?'' sade jag, för det var ju sant.

''Önskar bara att andra tyckte så också'' suckade han, sorgset. Det verkade som om han var ledsen över att vara känd, och när vi snackade om hans kändisskap ville han gärna byta samtalsämne.

''Men du gillar väl att vara känd?''

''Jag älskar verkligen mina fans, det gör jag. Men ibland blir det för mycket bara. Folk kan inte se mig för vem jag är, de ser bara utsidan'' Jag kände igen mig... Jag tänkte en stund på detta, sen kom jag på något som var en riktig funderare ''Varför tog du med mig hit, Justin?''

''Tja.. när jag såg dig tyckte jag bara att du var så vacker, och du var så söt när du blev sur på din cykel'' sa han och var inte alls generad och höll kvar ögonkontakten. Jag suckade, jahapp. Utseendet slår till. Han fortsatte sedan på ett mer överraskande spår ''Sedan när du pratade med mig så blev jag bara glad. Tror jag. Du brydde dig inte om vad du sa, du tänkte dig inte för, du brydde dig inte om att smöra eller döma. Sen hade du en sån där utstrålning du vet? En sån som vissa människor har, som gör att man bara vill vara nära den personen''

Jag log mot honom. Jag fattade precis. Det kändes faktiskt som om Justin själv hade den faktorn. Hela kvällen (eller kanske ska man säga natten), hade vi kollat varandra i ögonen, och hans var så vackra att jag aldrig ville kolla bort.

''Du vet att du har de finaste ögonen jag någonsin sett, va?'' hörde jag mig själv säga. Hoppsan.

Han skrattade och kröp närmare mig, men bröt fortfarande int ögonkontakten. ''Du har vackrare'' sa han och pekade sedan på sitt knä, vinkade dit mig.

En halvtimme senare låg jag i hans famn, fortfarande på golvet, och kollade upp i hans ansikte. Vi hade skämtat och faktiskt lärt känna varandra under natten, och jag fasade redan inför ögonblicket då han skulle be mig att gå hem.

''Måste inte du vara hemma snart?'' frågade han. Där kom det.

''Hm... nej, det är ingen hemma'' sa jag och det lät som om jag hade gråtigt, vad pinsamt. Jag kände att några tårar var på väg, men jag blundade för att de inte skulle komma ut. ''Men jag kan gå hem om du vill?'' fortsatte jag vänligt. Jag ville inte tränga mig på, och han kanske inte vill skicka ut mig, så då var det bäst att jag erbjöd det själv.

Han kollade sorgset på mig när han uppenbarligen märkte att jag höll på att börja grina, varför skulle det komma just nu? Jag hade hållt mig så länge, kunde det inte vänta några timmar till.

''Nej, snälla gå inte'' sa han och jag blev gladare, ''kan du inte sova här?''

''Gärna'' Det kändes jättekonstigt, jag hade nyss träffat honom och jag skulle sov över hos honom, dessutom var denna 'honom' Justin Bieber.

''Kom'' Justin ställde sig och jag satte mig upp på golvet. Jag var verkligen trött. Jag hörde Justin skratta när jag försökte resa mig upp också, men inte lyckades, jag var för trött. ''Jaha, då har jag väl inget val'' skrattade han och jag kollade på honom, han log ett busigt leende.

Han böjde sig ned och bärde upp mig, så att jag satt som en princessa i hans famn. Jag fnissade lite åt min liknelse och han höjde ett ögonbryn. Jag böjde mig fram och pussade honom på kinden, jag vet inte hur jag tänkte. Jag kände mina mjuka läppar snudda hans kind och det sände elektriska vågor genom hela min kropp. Kände han det?

Jag la huvudet mot hans bröst och förvånade mig över att han faktiskt kunde bära mig, han spg inte så hemskt stark ut.

Han gick tvärs över rummet och lade försiktigt ned mig under täcket i hans säng, sedan kröp han ned själv och höll om mig. Båda hade på sig kläder men vi var för trötta för att byta om, trots att jag faktiskt hade med mig en till tröja i min väska.

Jag kröp närmare honom, om det ens gick, och han la armarna om mig. Jag kände någonting mjukt och fuktigt tryckas mot min panna, dansade inombords när jag kände att det var hans läppar. Sedan viskade han ''Jag är väldigt glad att jag träffade dig, Cass''

Jag gled in i en dvala med ett leende på läpparna och började genast drömma...

''Jävla cykeljäveläckel!!'' utbrast jag irriterad och stampade i marken. Jag kom på hur otroligt roligt det måste se ut, som i en riktig tv-serie, jag som gjorde värsta åskdansen och grejer med mina små stampningar.

''Går det bra?'' hörde jag en sträv röst komma bakom mig, personen (jag antog att det var en kille baserat på hans röst) skrockade lite för sig själv lät det som. Jag blev genast ännu lite irriterad, men tyckte själv att hela situationen var ganska rolig.

''Ja, men det hör du väl? Cykeljäveläckel är bara ett av mina kärleksfulla smeknamn'' snäste jag ironiskt till den mystiske personen som stod bakom min rygg.

''Ber om ursäkt, visste inte att det var ett känsligt ämne'' Jag hörde att personen fortfarande hade ett flin på läpparna, det var i och för sig lite kul, men jag var ändå irriterad. Jag vände mig om och sa samtidigt ''Så du tycker att mina seriösa problem är lustiga?''

När jag såg vem det var som hade pratat med mig var jag tvungen att blinka några gånger. Var det här en sjuk dröm, eller stod riktiga Justin Bieber framför mig?

Han flinade lite åt hur jag antagligen såg ut just nu, jag vart väl ganska chockad. När jag väl hade vant mig vid att se honom stå där med ett brett flin frågade jag ''Vad flinar du åt?''

Flinet suddades ut och han stod där förvirrad.

Nu var det min tur att flina. Jag hade nog varit lite hård... men det var ganska roligt. Han trodde antagligen att jag skulle hoppa på honom och skrika ''OH MY GOD!'' ett tiotal gånger tills jag började grina och frågade om autograf eller något sådant. Haha! Som om det skulle hända. Nåväl, jag kunde ändå vara trevlig, varför skulle han få komma och förstöra mitt humör? Jag räckte fram handen och log, ''Cassandra Denice''

Nu kollade han upp och kollade nästan lite blygt på mig, eller ja, lite försiktigt. Han sträckte i alla fall fram handen och skulle precis säga något när jag skrattade till, ''Ja, jag vet att du är Justin Bieber''

Han tog ned handen igen, lite ledsamt nästan. Hm? Han stod där i några sekunder och bara kollade runt tror jag, jag vet inte riktigt vad han kollade efter. Jag följde hans blick, men allt jag såg var strandparkeringen som vi stod på, det var helt folktomt. Nerifrån stranden kunde man höra mina vänners skrik och skratt, lägerelden lyste till och med så att man såg den.

''Vill du ha hjälp med cykeln?'' frågade Justin Biebers röst, så plötsligt att jag ryckte till.

''Du kan ju allt försöka, men den är rätt så omöjlig när den väl har bestämt sig'' skämtade jag och log.

Jag kollade på när han försökte få upp låset, eller jag kollade väl mest på honom. Nästan inspekterade honom. Han hade inte längre den där hjälmfrisyren jag hade sett på tv, och han såg äldre ut än vad jag trott att han hade varit. När han kollade upp på mig i några sekunder såg jag att han hade vackra, hasselbruna ögon som var omramade av långa, mörka ögonfransar. Han fortsatte att se på mig, och jag antog att nu var stunden då jag skulle bli generad för att han kom på mig när jag spanade in honom. Men att bli generad var inte sånt som jag sysslade med, faktiskt. Jag kollade bara in i hans vackra ögon, och utan att märka det så log jag helt plötsligt.

Han kollade ner på min cigg och rynkade på näsan, oh boy. En sådan som har något emot alla rökare.

''Du kanske borde fimpa den där''

''Varför? Bestämmer du över mig?'' Det skarpa tonfallet kom tillbaka. Om någon tjaffsade om mina cigarretter, så. Det låter så töntigt, men det var så det var.

''Nej då. Men snälla'' Han kollade på mig med dom där ögonen igen, fy vad orättvist. Jag kastade ner ciggen på marken och fimpade den.

''Tack'' sa han och kollade riktigt tacksamt på mig, ''Men det verkar som om din cykel verkligen har bestämt sig... har du bråttom någonstans?'' Jag kom att tänka på min tomma våning igen och det knöt sig i magen.

''Nej... jag har väl inte det'' sa jag och kollade ner i marken. Någon tog tag i min hand och drog mig tvärs över parkeringen.

''Har du något emot att vara med mig?'' frågade Justin snällt

''Nejdå, inte alls'' svarade jag och var tacksam över att jag hade något att göra, inte bara driva omkring.

Han öppnade en bildörr åt mig och log ett fint leende, det knöt sig i magen igen, på ett bra sätt.

Han stängde om mig, satte sig i andra sätet och började köra.

02:37 visade klockan på intrumentbrädan. Det kanske inte skulle bli en så ensam natt trots allt.

''Jag ska dra härifrån, Zac'' sa jag till killen som satt bredvid mig, en av de vi hade lärt känna i kväll.

''Neej, dra inte gumman!'' Man hörde att han hade druckit. Jag skrattade till, ''Vi får ses någon annan dag, okej?'' sa jag, och sedan bytte vi nummer. Jag sa hejdå till alla, och gav Arianna en puss ''Klarar du dig med grabbarna?'' skojade jag och blinkade.

''Det ska nog gå!'' skämtade hon tillbaka.

''Hejdååååååå allihopa! Vi får se till att göra det här någon annan gång, inga protester!'' skrek jag och brände av ett leende innan alla körde ett ''Hejdå Cassie!'' i en stämma.

Jag gick mot parkeringen och stannade till vid en bil för att kolla mig i spegeln. Mitt solblekta, lockiga hår hängde bredvid ansiktet, i kontrast till min lätt solbrända hy. Jag hade fått några få fräknar de senaste dagarna, inte så konstigt, det hade ju just blivit sommar.

Mina ögon var ljusgröna, en ganska fin färg som jag tyckte såg bra ut, och de passade mitt eleganta ansikte. Jag hade fylliga, ljusrosa läppar som döljde vita, raka tänder. Jag var faktiskt helt nöjd med hur jag såg ut. Jag visste att jag såg ganska bra ut, men jag trodde verkligen inte att jag var bättre än alla andra för det. Som alla andra verkade tro att jag trodde. Det kunde vara därför jag inte hade många tjejkompisar. Det var i alla fall vad jag hade hört, men man ska inte tro på rykten.

Arianna räckte. Sen hade jag nog med tjejer, killar var mycket enklare. Jag älskade att lära känna nya människor, och det var just det vi hade gjort i kväll. Arianna såg också väldigt bra ut, och båda visste hur man flirtade. Det låter så himla säkert, som om jag var så himla underbar och bäst på allting. Fast nej... det var jag visst inte.

Jag och Arianna hade faktiskt snackat om det här. Folk trodde att vi bara var två utseenden, ytliga människor. Om bara någon av alla vi lärde känna kunde vara något mer. Alla var såklart väldigt schyssta, men ingen var någon som var någon. Någon som såg en för vem man verkligen var och som man kunde snacka om allt med, seriösa saker och oseriösa saker.

Jag fokuserade på spegel-Cassandra igen. Jag hade lite grumliga ögon. Hmpf, konstigt. Jag hade bara druckit en cider. Ja, ja. Nu behövde jag bara komma på vart jag ska ta vägen. Hem kunde jag inte åka, där är det alldeles tomt. Jag var inte direkt rädd för att vara ensam hemma, men varenda gång jag gick runt i våran våning blev jag bara påmind om hur mycket jag hatade mamma.

Det var väl bara att gå till cykeln och cykla runt. I värsta fall fick jag sova på en parkbänk. Helt ärligt gör jag hellre det än att åka hem. Om Noah hade varit hemma hade det varit okej, men han sover hos en kompis. Min lilla lilla lillebror håller på att bli så stor. Han var den som betydde mest i hela världen. Hoppas bara att han inte påverkades lika mycket av mammas frånvaro som jag hade gjort.

Jag började gå mot cykeln och drog upp ett ciggpaket ur väskan.

Den lugna känslan av att bara dra in något i lungorna, och fokusera på att få ut det. Bara jag och ciggen. Nu gällde det bara att få upp det där jävla cykellåset.